Den 31 januari födde vår crestedhona Ella en kull bestående av två små flickor. Jag hade förmånen att få vara med vid födseln som gick fort och smidigt. Och inledningsvis kändes allt bra, tills jag andra dygnet insåg att de små marsvinsflickorna var alltför trötta och svaga och därför inte kom igång att dia. Började därför stödmata dem med KMR kattungemjölk för att ge dem en liten hjälp i starten. Tyvärr räckte det inte, båda flickorna hade tappat mycket i vikt och dessvärre förlorade jag den minsta av flickorna. Men den större tjejen hon klamrade sig fast vid livet och med en vilja av stål kämpade hon för sin överlevnad. Hon fick namnet Crestine’s Iron Maiden. Första milstolpen var när ”Iron” 9 dagar gammal äntligen ökat i vikt såpass att hon återigen vägde sin födelsevikt. Samma kväll kunde jag även se hur ”Iron” återfått såpass mycket kraft att hon tydligt orkade visa för mamma Ella att ”jag är intresserad av att ligga nära och även följa efter dig i buren”. Där och då tändes den första gnuttan hopp, både hos mig och mamma Ella, att kanske skulle vår fina lilla tjej klara sig trots allt.
Någon dag senare när jag serverade grönsaker såg jag plötsligt hur lilla ”Iron” provsmakade morot. Helt underbart! Då kändes det verkligen som att den här tjejen hon ger sig inte! Och vis av erfarenhet började jag blanda i lite criticalcare i hennes vällingblandning, för att ge henne fibrer och hålla magen igång. Därefter började ”Iron” provsmaka allt mer, hon började äta hö och grönsaker och då också successivt öka i vikt . Och från att inledningsvis tappa det hon ökat varje gång jag var tvungen att lämna henne och åka iväg och jobba så blev hon allt mer stabil viktmässigt. Å nu idag när ”Iron” är två veckor gammal har hon passerat 100g-gränsen med råge! Hela 111g väger hon idag och nu börjar jag hoppas på riktigt att jag ska få behålla min fina lilla marsvinsflicka. Samtidigt vet jag att hon har lång väg kvar. Hon kommer fortsatt stödmatas med välling + criticalcare-blandning och sannolikt kommer hon inte uppnå sina 300g vid fem veckors ålder. Men vi har ingen brådska, utan vi har tålamod att låta det ta den tid det tar. Och lilla ”Iron” hon ska ingenstans, utan hon stannar här så länge tills jag är alldeles säker på att hon växer som hon ska och mår bra.
