Det har varit lite tyst ett tag här i vår blogg… Det beror på att det har varit en på flera sätt omtumlande höst där vi utsatts för tuffa prövningar. Vår energi och fokus har därför legat hos våra älskade djur.
Det började en kväll i mitten av oktober. Jag hade jobbat kvällen och som alltid brukar jag titta till marsvinen direkt då jag kommit hem från jobbet. Ger dem hö och grönsaker och ser till att alla mår bra. De brukar vanligtvis vissla högljutt efter mat och komma fram direkt. Men han inte kom vår fina Hobbe. Istället låg han kvar i sitt hus och när jag klappade honom märkte jag att han inte rörde sig alls. Ledsen och chockad lyfte jag upp honom. Han hade avlidit helt plötsligt och utan någon som helst förvarning. Inga tecken till skada eller sjukdom utan han var fin och i mkt gott hull. Det var ju inte såhär det skulle bli. Hobbe skulle ju vara avelshane hos oss. I och med att dödsfallet skedde så plötsligt och utan en för mig tydlig orsak tog jag kontakt med veterinär för att efterhöra tänkbara medicinska förklaringar. Vid veterinärundersökningen fick jag bekräftat att inga yttre tecken kunde förklara varför Hobbe avlidit. Mest troligt rörde det sig om plötsligt hjärtstopp eller eventuellt nått stort blodkärl som brustit. Vi diskuterade möjligheten till obduktion. Men då det framkom att kostnaden för klinisk undersökning samt obduktion skulle uppgå till närmare 10.000 kronor, och att det inte fanns några garantier att säkert kunna fastställa dödsorsaken, valde jag att avstå från obduktion. Hobbe följde med hem igen och ligger nu begravd i vår trädgård. Vila i frid min älskade vän, du är enormt saknad!
Nästa prövning blev vår fina Tigerlillys sjukdom där hon tappade snabbt i vikt av oklar anledning. Vi har varit hos veterinär, fått mediciner och stödmatat. Tyvärr blev hon inte bättre och avled slutligen i kramper. På förmiddagen lördag den 28 oktober somnade hon in liggande i mitt knä. Diskuterade även Tigerlillys dödsfall med veterinär. Vid tidigare veterinärbesök hade blodprover tagits och såväl leverstatus som njurvärde samt övriga blodprover var normala. Veterinären kunde heller inte finna några andra kroppsliga förklaringar, utan den mest tänkbara medicinska förklaringen är att kramperna kan ha varit huvudproblemet och det som ledde till hennes död, alternativt kan kramperna ha varit följden av tumör eller propp/blödning i hjärnan. Även vår älskade Tigerlilly ligger nu begravd i vår trädgård. Vila i frid, vi saknar dig massvis!
Vi hade knappt hunnit hämta oss då nästa prövning kom, bara några dagar efter Tigerlillys dödsfall. Domino hade kastrerats den 19 oktober. Allt hade gått bra, operationssåren hade inledningsvis läkt bra och han var pigg. Så plötsligt en morgon 1,5 veckor efter kastreringen kom han inte ut ur sitt hus när jag la in hö på morgonen. Jag plockade upp honom och såg då att det svullnat vid operationssåren. Åkte direkt till Blå Stjärnan och Domino akutopererades samma dag och hamnade sedan på IVA. Han var mkt illa däran, intensivvårdades och för att förhindra blodförgiftning fick han stark antibiotika plus givetvis smärtlindring postop. Ledsna och förtvivlade tänkte vi att nu förlorar vi honom. Men han var en kämpe, en fighter utan dess like, älskade Domino. Två dagar efter operationen hade han återhämtat sig såpass att han fick komma hem. Vi var på återbesök redan dagen efter för sårvård. Allt såg fint ut. Sedan kom nästa bakslag. En morgon bara ett par dagar efter återbesöket hade några av stygnen på det större operationssåret släppt pga infektionen tilltagit. Nytt akutbesök till Blå Stjärnans Djursjukhus och Domino lades in för sårrevision. Operationen/sårrevisionen genomfördes och Domino återhämtade sig bra, var betydligt piggare efter denna operationen än den tidigare. Han fick komma hem, kom igång med maten och mådde allt bättre. Och vi började tänka att nu är han på bättringsvägen, nu vänder det. Men tyvärr kom ytterligare ett bakslag… återigen släppte stygnen och det större operationssåret var fyllt med var. Jag åkte åter till Blå Stjärnans Djursjukhus. På plats konstaterades att infektionen var omfattande och trots stark antibiotika samt de förbättringar vi tyckte vi sett avseende Dominos allmäntillstånd så var vi tillbaka i samma läge som inför den första akutoperationen. Beskedet jag fick var det värsta tänkbara. Tillståndet var livshotande och veterinären var mkt tveksam till att de skulle kunna rädda honom. Det skulle bli en för Domino mycket krävande operation för om möjligt kunna få bort all infekterad vävnad och utsikterna för ett lyckat operationsresultat var ytterst osäkert. IVA-vård skulle återigen bli aktuellt postop och riskerna var såpass stora att veterinären avrådde från operation, samtidigt som de sa att de kunde genomföra den om vi verkligen ville. Ledsen och chockad över beskedet jag fått försökte jag samla mina tankar. Och för att inte orsaka Domino mer lidande tog jag det fruktansvärt svåra beslutet att låta honom somna in. Han fick ett fint avslut, somnade in lugnt och stilla i mitt knä samma förmiddag på Blå Stjärnan och ligger nu begravd i vår trädgård. Vila i frid älskade Domino, du lämnar ett stort tomrum i mitt hjärta!
En olycka kommer sällan ensam sägs det. Och ja, ibland kommer onekligen flera olyckor samtidigt såsom de gjorde hos oss denna hösten. Har funderat en del på varför det är så, men har inte funnit nått riktigt bra svar. Vissa saker som sker är bara alltför orättvisa för att jag ens ska kunna tro att ödet vill ha det så. Ibland sker tyvärr flera ledsamheter samtidigt utan att de har någon som helst inbördes koppling, de bara sker.
Nästa tuffa avelsutmaning blev vår andra kull. Sent i söndagskväll 21/5 efter det att jag kommit hem från kvällsjobb födde vår argentehona Quanah sin kull. Det var endast en bebis i kullen och den klarade sig inte. En jättefin men stor bebis som föddes med fötterna före och därför tog tid på sig. Jag fick hjälpa Quanah lite försiktigt samtidigt som hon krystade, men jag lyckades tyvärr inte rädda ungen. Tack och lov kom moderkakan strax efteråt och jag masserade Quanah extra på magen för att minska risken för blödning (om livmodern inte drog ihop sig ordentligt). Jag var väldigt orolig för henne just där och då och därför är det extra glädjande att kunna säga att Quanah mår väl efter omständigheterna. Idag ser hon ut att må mycket bra, äter hö och grönt och verkar trivas med marsvinslivet. Hon är lika social och framåt som innan. Och nu unnas hon fortsatt välförtjänt vila och får återhämta sig i lugn och ro.
