Kategori: avelsutmaningar

Utställningsåret & avelsåret 2023

Posted on 4 januari, 20244 januari, 2024 by crestines

Såhär på en av årets första dagar summerar jag det gångna året 2023 med en sammanfattning av utställningsåret & avelsåret 2023 hos SMF 114 Crestine’s marsvin.

Utställningsåret 2023

Vilket fantastiskt utställningsår vi har haft! Med två nordiska vinnare, ett antal nya svenska champions, danska champions samt vår första egenuppfödda multichampion. Detta utställningsåret tog även våra egenuppfödda solidagouti sina första BIS-placeringar – ännu en stor milstolpe för vår lilla uppfödning.

En liten resumé över utställningsåret…

Årets första utställning blev i Danmark. Cert till alla fyra medföljande marsvin och två nyblivna danska champions (vilka redan var svenska champions sedan tidigare):
DKCH SCH Crestine’s Valkyria
DKCH SCH Crestine’s Queen

Två av våra marsvin vann på varsin utställning Hippie’s hederspris för bästa pälskvalitet korthår senior – 18 mars i Landskrona Crestine’s X-ray och 27 maj i Bullaregården Tanum Crestine’s Yin. Det lönar sig att avla selektivt på pälskvalitet plus att vara noggrann med utställningsförberedelserna

Nordiska mästerskapet (NM) 2023 resulterade i två nordiska vinnare (NordV-23) – Neytiri och Crestine’s Yin. Crestine’s Yin (nonself solid cinnamonagouti) blev i samband med NM även vår första egenuppfödda multichampion (MSch). Yin tog dessutom hem BIS7 på NM och BIS2 på utställningen i Kungsbacka två veckor innan. Yin erhöll även hela 97,5 poäng på EE-utställningen som arrangerades parallellt med NM. I november på utställningen i Norra Ugglarp kom fler BIS-placeringar. Vår fina Neyriri (eng crested solid lemonagouti från uppfödare Malin & Nova Andersson och efter våra avelslinjer) blev BIS4. Vår lilla Crestine’s Baseline (nonself solid orangeagouti) utställningsdebuterade och fick inte enbart cert och BIR utan även BISjr3. Är så stolt över våra fina rasmarsvin!

Vi avslutade utställningsåret 2023 på samma sätt som vi började, med fina utställningsresultat i Danmark och två nyblivna danska champions: DKCH NordV-23 MSch SCH Crestine’s Yin och DKCH NordV-23 SCH Neytiri. Lilltjejen Crestine’s Baseline blev 5månader dagen innan utställningen och sparar sina danska cert för framtida championat, i väntan på att hon även tar svenska senior-cert. DKCH NordV-23 MSch SCH Crestine’s Yin fick även delta i finalen och belönades dagen till ära med utmärkelsen domarens favorit för Daniel Banasiak.

Utställningsresultaten för 2023 resulterade sammantaget i ytterligare fyra (en inflyttad samt tre egenuppfödda) svenska champions, som alla även blev danska champions:
DKCH SCH Crestine’s Within Temptation
DKCH SCH Crestine’s X-ray
DKCH NordV-23 MSch SCH Crestine’s Yin
DKCH NordV-23 SCH Neytiri

Våra chokladbaserade solidagouti placerade sig även i topp i Årets marsvin 2023-listan för nonself tickade samt engelsk crested flerfärgade. De mesta av de individuella resultaten finns redan på plats på Svenska Marsvinsföreningens hemsida, men några återstår att läggas till. Vi väntar även på det sammanräknade resultatet för Årets uppfödare (vilket brukar komma en bit in på det nya året). Ska bli spännande att se hur vår småskaliga rasmarsvinsuppfödning står sig i konkurrensen där. En mer komplett redovisning av samtliga våra utställda rasmarsvins placeringar i Årets marsvin 2023 kommer i separat blogginlägg framöver.

Vi hoppas på fortsatta utställningsframgångar 2024.

Avelsåret 2023

Avelsåret 2023 gick tyvärr inte lika bra som utställningsåret det gångna året. Om 2022 var framgångens år avelsmässigt var 2023 året dess raka motsats. Avelsåret 2023 har kantats av olika motgångar – ungar som fastnat och hjälpts ut, prematura ungar (såpass tidigt födda att de inte ens klarat födseln), förlorat älskade honor, moderslösa marsvinsbebisar (som tack och lov adopterades av en av våra andra nyblivna marsvinsmammor), honor som inte blev dräktiga. Planerade initialt för färre kullar 2023 än tidigare år, vilka blev än färre än planerat pga komplikationer och det känns tungt. Vid småskalig avel blir det extra kännbart när det inte går enligt plan, då varje enskild kull, noga planerad, förväntas på ett väsentligt sätt bidra till fortsatt avel. Samtidigt vet jag erfarenhetsmässigt att avel innebär såväl motgång som medgång, samt kräver tålamod och tid.

Några riktigt lovande solidagouti har dock fötts, bland annat Crestine’s Baseline (nonself solid orangeagouti) som utställningsdebuterade i november och då belönades med cert, BIR och BISjr3. Under året gjordes även en satsning på sidoavelsprojektet solidargente, men utfallet blev inte som önskat. Precis som solidagouti föds solidargente med tämligen sparsamt med tickning och utvecklas sedan tickningsmässigt över tid. Därtill med förhållandevis liten kontrast mellan basfärg och tickningsfärg, vilket gör just solidargente till en speciellt utmanande färgvariant, samt svårt att prediktera vilka av ungarna som kommer bli riktigt bra som vuxna ur ett rastypiskt hänseende. Erfarenheter som jag tar med mig in i det nya avelsåret.

Reflekterar och utvärderar avelsåret som gått och är klar över vilken riktning jag önskar för 2024. En fortsatt småskalig avel med huvudsakligt fokus på chokladbaserade solidagouti, solidargente som ett mindre sidoavelsprojekt (med någon enstaka kull). Hoppas nu på mer medgång och mindre motgång. Helt enkelt ett bättre avelsår 2024.

Chokladbaserade solidagouti – att avla in en för rasen ny recessiv pälsfärg

Posted on 15 december, 202325 januari, 2024 by crestines

Hos SMF 114 Crestine’s avlar vi chokladbaserade solidagouti (solid cinnamonagouti, solid creamagouti, solid orangeagouti mfl) i raserna nonself och eng crested. Hos solidagouti/solidargente (och även hos agouti/argente samt tan/otter/fox) är alltid basfärgen en svartgruppsfärg medan tickningsfärgen alltid är en rödgruppsfärg. I detta blogginlägg ligger fokus på basfärgen, i vårt fall just chokladbaserade solidagouti med deras basfärg chocolate.

Inledningsvis när vi startade vår solidagoutiavel hade vi endast ett fåtal solid cinnamonagouti samt avlade ut med den närliggande färgen solid silveragouti. Endast ett anlagspar skiljer dessa två färger åt genetiskt nämligen B-locus och anlaget för chokladfärg. Chokladanlaget är recessivt (benämns b), det innebär att det krävs dubbel uppsättning av anlaget för att chokladfärgen ska bli synlig hos individen (bb), ett anlag från mamma och ett från pappa. Den dominanta motsvarigheten till chokladanlaget (B) ger istället svart pälsfärg.

När man ska avla in samt befästa en för rasen ny recessiv pälsfärg väljer man med fördel att avla den nya färgen med motsvarande dominanta pälsfärg. Första steget är att få fram avkommor som bär det önskade anlaget. I vårt fall chokladanlaget. Vi avlade solid cinnamonagouti tillsammans med solid silveragouti och fick därmed solid silveragouti som bar på chokladanlaget (genotyp Bb).

Nästa steg är, när man fått fram tillräckligt med anlagsbärare, att antingen para dessa med varandra eller para anlagsbärare med önskad färg. Alltså för oss att våra solid silveragouti med chokladanlag antingen paras med varandra i hopp om att få solid cinnamonagouti (25% chans, se korsningsscheman bild1). Eller ännu hellre, para solid silveragouti med chokladanlag med de få solid cinnamonagouti vi hade, vilket gav större chans för att erhålla chokladbaserat (50% chans, se korsningscheman bild2). Vi valde det andra alternativet och det var möjligt tack vare att vi då hade en avelshane i för oss rätt färg, solid cinnamonagouti.

Numera har vi kommit så långt att vi har främst chokladbaserade solidagouti med olika tickningsfärg (solid cinnamonagouti, solid creamagouti, solid orangeagouti mfl). De gånger vi avlar ut gör vi det med svartbaserade solidagouti. Och vi avlar nu oftast så att det finns minst en chokladbaserad förälder, vilket gör att de ungar som föds i våra kullar blir antingen chokladbaserade (bb) eller svartbaserad bärare av chokladanlaget (Bb). Vi jobbar även vidare på att bredda avelsbasen såpass att vi på sikt ska kunna avla ”enbart” chokladbaserat samt endast i undantagsfall avla ut med närliggande färger. Vid intresse av de olika tickningsfärgernas genetik läs gärna vårt tidigare blogginlägg Chokladbaserade solidagouti i olika tickningsfärger.

Vi hade alltså turen att ”falla för” en färg som ändå fanns hos ett fåtal individer. Hade vi istället satsat på att avla in en helt ny färg som var ännu mer ovanlig eller inte fanns alls för just vår marsvinsras hade vi istället fått utgå från motsvarande self-färg (chocolate) och avla self chocolate med svartbaserade solidagouti, för att skapa chokladbaserade solidagouti.

Genom att ha grundläggande genetikkunskaper samt att fokusera aveln kring dit du vill nå samt att välja avelsdjur utifrån vad du vill uppnå (såväl i den specifika kullen som på sikt) så når du enklare fram till ditt avelsmål. Välj att avla ut med en genetiskt närliggande färg för att så få varierande anlag som möjligt. Alltså med enbart ett eller ett fåtal anlagspar som kan variera minskar du risken för blandat färgutfall i kullarna och kan lättare styra din avel mot din önskade färg.

Är du intresserad av Marsvinsgenetik & avel? För dig som vill lära dig mer, diskutera med likasinnade, utbyta avelserfarenheter, och har facebook, dig tipsar jag om fbgruppen Marsvinsgenetik & avel. Gruppen är helt fristående från Svenska Marsvinsföreningen (SMF). Vi som startat den är alla godkända och registrerade SMF-uppfödare som brinner lite extra just för marsvinsgenetiken samt aveln. Välkommen!

Vårens kullar och avelsutmaningar

Posted on 24 maj, 2021 by crestines

Dags för en liten rapport från marsvinsrummet och vad som har hänt här hos oss nu under våren 2021.

SMF 114 Crestine’s marsvin är en mindre uppfödning. Ett fåtal kullar föds härhemma. Samtliga kullar planeras väl och syftet är alltid först och främst egen avel. Vi aldrig tar kullar i rent försäljningssyfte, men emellanåt kan det ändå bli några marsvinsungar som söker nya hem. Likaså finns tidvis trygga vuxna marsvin som letar nya hem som avelspensionärer.

Nu under våren har det fötts några kullar hos oss. Och lika underbart som det är när allt går bra, lika förfärligt är det när det inte gör det. För marsvinsavel är inte enbart en dans på rosor, utan ibland drabbas man av avelsutmaningar. Och ibland händer det att man som uppfödare ställs inför de där riktigt komplicerade situationerna. Och de gånger som man gör det och man trots allt klarar av det fastän man har oddsen emot sig blir man både ödmjuk och tacksam.

Först ut av kullarna denna våren blev en kull med solida cinnamonagouti födda 4 april, samtliga med anlag för röda ögon från deras pappa som är solid cinnamonargente. Ett av avelsprojekten jag har bortsett från att befästa min linje med solida cinnamonagouti är att ta fram en till avelslinje där jag på sikt kommer avla solida cinnamonargente. Denna kullen är en bit på vägen mot det avelsmålet. Genom selektiv färgavel och med kunskaper inom marsvinens färggenetik arbetar jag målfokuserat och tålmodigt. Alla fyra marsvinsbebisarna, två honor och två hanar, är kvar hos oss på tillväxt och utvärdering. Framöver kommer en av hanarna att söka nytt hem, men vi har ingen brådska där. Istället är rätt hem det viktigaste för oss.

Första utmaningen kom med första kullen. Ibland kan marsvinsbebisar ha svårt att komma igång att dia trots att de är i övrigt fullt friska. Så blev det för lille Noice, en av marsvinspojkarna i första kullen. Han var precis som syskonen tidig med att smaka både hö och grönsaker, men kom inte riktigt igång med mammamjölken. Medan kullsyskonen hade en uppåtgående kurva stod Noice istället stilla i vikt. Därför stöttades han med KMR välling (som efter ett tag även blandades med en liten del criticalcare för mer fibrer) plus kligröt (med havregryn iblandat för extra energi). Och efter ett tag var viktkurvan på uppåtgående även för Noice. Numera har Noice blivit en större liten marsvinskille och flyttat från mammaflocken och bor med en av våra trygga vuxna marsvinshanar, Centrisk. Kullbrodern Novocaine har på samma sätt flyttat in till King. Småkillarna Novocaine och Noice verkar trivas bra med sina respektive vuxna trygga burkamrater som med lugn och tålamod lär dem ”hur man blir vuxet marsvin”.

Sist ut av kullarna var kullen som föddes i maj och med den kom den andra och även största utmaningen. Vår fina Lucia blev då mamma för tredje gången. Tyvärr gick det inte lika bra denna gång som de två gångerna innan. Långdragen och svår födsel där den första marsvinsbebisen var dödfödd och den andra fastnade så jag fick rycka in och hjälpa till (tack och lov att jag var där just då). När den andre marsvinsbebisen väl var ute (också dödfödd) kände jag att det fanns fler ungar kvar i magen och jag kände sparkar. Satte tillbaka Lucia i huset hon valt att föda i och där föder hon sedan sin sista bebis, nummer tre i denna kull, och marsvinsbebisen levde mirakulöst nog men var medtagen och fick frotteras för att komma igång ordentligt. Både Lucia och bebisen var väldigt trötta efter födseln, ville inte äta och/eller dia. Har stödmatat dem båda, med criticalcare respektive KMR, och vakat över dem dygnet runt de första dygnen, plus givit Lucia extra vätska då hon inte orkat dricka själv. Var så rädd där och då att förlora dem båda. Och efter mycket omvårdnad av både mor och dotter lyckades jag vända det. Successivt började Lucia smaka på grönsaker och gräs och åt sedan med god aptit grönsaker, gräs, kraftfoder, hö. Ljudet av när Lucia tuggar hö. Ljuvligt!!! Och lyckan när jag sedan kunde fasa ut criticalcare.

Den lilla marsvinsbebisen har kommit igång att dia (men stöttas fortsatt av KMR i tillägg till mammamjölken) och Lucia är flitig mamma och putsar sin lilla dotter, som nu ökar i vikt (efter att inledningsvis gått ned på tok för mkt). Hon är dessutom en väldigt pigg och aktiv marsvinsbebis som numera popcornskuttar av glädje. Hon har fått det passande namnet Crestine’s Power Rock.

Å efter en första tid med omvårdnad dygnet runt är mor och dotter nu tillbaka i marsvinsrummet. Och när Lucia uppfostrat dottern Power färdigt blir hon avelspensionär, välförtjänt.

Den kull det gick allra bäst för var den andra kullen i april. I kullen föddes en ensam marsvinsflicka. Stor tjej som vägde hela 128g vid födseln och med fri tillgång till mjölkbaren hade hon en i det närmaste spikrak viktkurva uppåt. Hon ser även ut att utveckla sig fint utseendemässigt. Dessutom har hon en jättehärlig personlighet, tuff och framåt tjej som tar för sig här i livet. Det självklara namnet på denna unga dam som nu är lite drygt 5 veckor gammal blev Crestine’s Overload. Och för henne väntar en framtid som blivande avelshona, fast inte härhemma hos SMF 114 Crestine’s marsvin utan såväl Crestine’s Overload och hennes mamma Crestine’s Iron Maiden kommer båda två, tillsammans med en fin avelshane Cleo’s Shady (dansk import), lägga grunden för aveln av silveragouti med och utan crest hos Malin och Nova. Stort och varmt lycka till i starten med er silveragoutiavel!

Lite om tickningslängd

Posted on 27 december, 2020 by crestines

T i c k n i n g s l ä n g d ✨
Det kan bli rättså olika tickningslängd på ungar i samma kull. Nedan delar jag två foton som visar olika tickningslängd hos kullsyskon och därmed tillsynes olika nyanser av samma färg. På första bilden cinnamonagouti där den högra bebisen har längre tickning och ser därmed ljusare ut. På andra bilden solid greygoldenargente och även på det fotot har den högra bebisen längre tickning, vilket här ger en mer golden ton gentemot den ”gråare” kullsystern. Utöver tickningens längd avgör även underfärgen och upplevd tickning är väldigt beroende av en bra underfärg.

Det är olika genetiska anlag som ger solida argente/agouti och vanliga argente/agouti. Det genetiska anlaget som ger solid tickning (ar) är dominant över dilutes/self (a) samtidigt som det är recessivt gentemot vanlig agoutitickning (A). I tillägg till solidagoutianlaget och agoutianlaget finns modifierande anlag som påverkar tickningen längd. Genom att avla selektivt på tickningslängd anrikas rätt uppsättning modifierande anlag👌

Ibland går aveln inte som planerat…

Posted on 30 november, 202030 november, 2020 by crestines

För två veckor sedan var det dags för Stormy att föda sin kull och det gick inte som planerat. Det gick inte bra alls. Första bebisen kom med rumpan först och fastnade, så jag fick hjälpa. Och eftersom jag kom in i rummet mitt i allt vet jag inte hur länge hon suttit och krystat. Hon var iaf mkt trött och tagen, orkade inte krysta tillräckligt utan jag fick pga försvagat värkarbete hjälpa till och förlösa båda Stormys bebisar. Ingen av dem levande.

Första bebisen hade fastnat såpass långt ned i förlossningskanalen att jag med lätthet kunde nå den och samtidigt som Stormy krystade kunde jag hjälpa till att försiktigt lirka och ”dra ut” den. Den andra bebisen var det värre med. Stormy orkade bara två svaga krystvärkar i taget, därefter långt uppehåll, sedan ytterligare två oproduktiva värkar osv. Tiden gick och inget hände. Jag hade liksom trott att bara den första bebisen hjälpts ut så skulle resten komma ut ”av sig själva”, men så blev det inte. Kände jag behövde göra något mera för att hjälpa. Försiktigt lyfte jag upp Stormy för att undersöka henne. Kände på magen, först försiktigt och tyckte mig inte känna några bebissparkar. Sannolikt hade kvarvarande bebisar i magen dött eftersom det tog sådan tid med första som fastnade på vägen ut. Men hur många var de? Jag började känna efter lite mera noggrant och när jag palperade magen kunde jag känna enbart en bebis som verkade livlös. Iallafall när jag kände utanpå magen. Tvättade och spritade händerna. Kände försiktigt efter i förlossningskanalen och bebisen låg åt rätt håll med huvudet nedåt, men i mitt tycke långt upp, och när Stormy krystade kände jag hur bebisen gled ännu längre upp. Där och då tänkte jag att hon är alldeles för trött och det här kommer hon aldrig att fixa, inte själv. Å nu fick jag stålsätta mig. Ungen skulle ut! Antingen det eller så skulle jag förlora min fina älskade Stormy. Jag satte mig på en pall med Stormy på en handduk i knät och tillsammans jobbade vi för att hennes andra unge skulle ut. Jag stimulerade henne att krysta och vid varje krystning höll jag emot på utsidan magen så att bebisen inte kunde glida uppåt. Successivt kunde vi tillsammans få den allt längre ned i förlossningskanalen. Och efter nåt som kändes som en hel evighet men säkert var iaf minst 45 min kunde jag äntligen nå huvudet och lirka ut även denna marsvinsbebisen. Lät Stormy pusta ut och palperade sedan på nytt hennes mage. Den kändes mjuk och inga kvarvarande bebisar kunde kännas. För säkerhetsskull masserade jag hennes mage för att stimulera livmodern att dra ihop sig.

Det var en mycket jobbig förlossning för stackars Stormy. Efteråt ville hon inte äta själv så jag fick mata henne med criticalcare och fortimel juicy näringsdryck. Tillsammans kämpade vi ihop och nu två veckor efteråt äter Stormy äntligen både hö och grönsaker. Hon får fortsatt lite stödmatning med criticalcare, mest för att inte avsluta helt tvärt utan istället successivt fasa ut stödmatningen. Och nu äntligen törs jag hoppas att tillsammans fixade vi detta, Stormy och jag.

Nya marsvinsrummet

Posted on 19 maj, 2020 by crestines

Nu har äntligen alla marsvinen flyttat ut i nya marsvinsrummet. Se hur bra det blev!

Under våren tog jag beslutet att flytta ut våra marsvin från rummet i huset till vårt uteförråd. Uteförrådet är isolerat samt har möjlighet att värmas upp till behaglig temperatur även den kallare delen av året. Sedan är även förhoppningen att det kan bli en svalare inomhusmiljö för marsvinen under sommarhalvåret då förrådet inte blivit lika varmt som inomhus. Dubbel vinst med andra ord. Och efter några veckors arbete är vi nu nästan klara, lite arbete med belysning återstår innan jag är helt nöjd. Plus att en ny dörr ska fixas för bättre ljusinsläpp.

I förrådet fanns en gammal verktygstavla som hängt med sedan jag köpte huset. Perfekt! På den skulle jag kunna hänga marsvinens prisrosetter. Sagt och gjort, verktygen fick flytta till en nyinköpt verktygslåda. Jag plockade loss alla krokar och andra upphängningsanordningar och lät själva verktygstavlan hänga kvar på väggen ovanför en av burarna. Placerade sedan ut prisrosetterna och den forna verktygstavlan tjänstgör numera som prisrosett-tavla.

I övrigt är förrådet perfekt som marsvinsrum. Allt finns nu samlat på samma plats. Vårt lilla hölager med småbal, säckar med olika kraftfoderingredienser till vår egna kraftfoderblandning samt en bra hylla långt upp för marsvinens transportlådor. Där står dem och väntar på att åter användas när utställningarna kommer igång igen postcorona.

Med en vilja av stål

Posted on 14 februari, 2020 by crestines

Den 31 januari födde vår crestedhona Ella en kull bestående av två små flickor. Jag hade förmånen att få vara med vid födseln som gick fort och smidigt. Och inledningsvis kändes allt bra, tills jag andra dygnet insåg att de små marsvinsflickorna var alltför trötta och svaga och därför inte kom igång att dia. Började därför stödmata dem med KMR kattungemjölk för att ge dem en liten hjälp i starten. Tyvärr räckte det inte, båda flickorna hade tappat mycket i vikt och dessvärre förlorade jag den minsta av flickorna. Men den större tjejen hon klamrade sig fast vid livet och med en vilja av stål kämpade hon för sin överlevnad. Hon fick namnet Crestine’s Iron Maiden. Första milstolpen var när ”Iron” 9 dagar gammal äntligen ökat i vikt såpass att hon återigen vägde sin födelsevikt. Samma kväll kunde jag även se hur ”Iron” återfått såpass mycket kraft att hon tydligt orkade visa för mamma Ella att ”jag är intresserad av att ligga nära och även följa efter dig i buren”. Där och då tändes den första gnuttan hopp, både hos mig och mamma Ella, att kanske skulle vår fina lilla tjej klara sig trots allt.

Någon dag senare när jag serverade grönsaker såg jag plötsligt hur lilla ”Iron” provsmakade morot. Helt underbart! Då kändes det verkligen som att den här tjejen hon ger sig inte! Och vis av erfarenhet började jag blanda i lite criticalcare i hennes vällingblandning, för att ge henne fibrer och hålla magen igång. Därefter började ”Iron” provsmaka allt mer, hon började äta hö och grönsaker och då också successivt öka i vikt . Och från att inledningsvis tappa det hon ökat varje gång jag var tvungen att lämna henne och åka iväg och jobba så blev hon allt mer stabil viktmässigt. Å nu idag när ”Iron” är två veckor gammal har hon passerat 100g-gränsen med råge! Hela 111g väger hon idag och nu börjar jag hoppas på riktigt att jag ska få behålla min fina lilla marsvinsflicka. Samtidigt vet jag att hon har lång väg kvar. Hon kommer fortsatt stödmatas med välling + criticalcare-blandning och sannolikt kommer hon inte uppnå sina 300g vid fem veckors ålder. Men vi har ingen brådska, utan vi har tålamod att låta det ta den tid det tar. Och lilla ”Iron” hon ska ingenstans, utan hon stannar här så länge tills jag är alldeles säker på att hon växer som hon ska och mår bra.

Nytt hem för Eclipse och Mars

Posted on 4 januari, 20204 januari, 2020 by crestines

På nyårsdagen flyttade två mysiga marsvinskillar till nytt hem. Eclipse och Mars flyttade hem till Miranda med familj. Lycka till som nyblivna marsvinsägare och hoppas du/ni och marsvinspojkarna kommer trivas tillsammans ??

Båda marsvinspojkarna fick en tuff start i livet och här kan ni läsa om deras båda historier:
Eclipse: http://www.crestines.se/2018/02/02/ibland-blir-det-inte-som-man-tankt-sig-och-en-liten-overlevare/
Mars: http://www.crestines.se/2019/11/11/mars-var-lille-krigare/

Mars – vår lille ”krigare”

Posted on 11 november, 2019 by crestines

En torsdagskväll (den 19 september) när jag kommit hem efter kvällsjobb hade Cassiopeja fött sin kull, tre underbara teddymarsvinspojkar. Tyvärr lämnade en av pojkarna oss och vi höll tummarna att de andra två skulle få stanna, växa och bli stora. Inledningsvis såg det bra ut och de två marsvinspojkarna fick namnen Merkurius och Mars. I samband med namngivningen visste jag ännu inte hur bra namnen skulle passa de båda nyfödda marsvinspojkarna, utan det kom tiden att utvisa.

Namnet Merkurius kommer från romersk mytologi, där Merkurius var guden av snabbhet, handel och kommunikation. Merkurius har givit namn till planeten Merkurius, vilket är ett vanligt fenomen då det kommer till planeterna i vårt solsystem. Dock så spekuleras det om att det troligen finns en sammanhängande bakgrund till att han fick namnge just den planeten. Planeten Merkurius rör sig snabbast av alla i solsystemet, och inom den romerska mytologin var Merkurius bland annat känd för att vara en fartfylld budbärare. Vår lille Merkurius var just en fartfylld liten sprallig marsvinspojke som samtidigt höll sig nära sin mamma såsom planeten Merkurius närhet till solen. Merkurius utvecklade sig och gick upp i vikt helt enligt plan såsom små marsvinspojkar brukar när de både diar och tidigt lär sig äta riktig mat.

Namnet Mars kommer också från den romerska mytologin, där Mars var krigsguden. Till honom ställde romarna böner och löften i krig och fältslag. Romarna valde även att namnge planeten Mars efter sin krigargud på grund av den röda färgen på planeten som leder tankarna till blod. Det är järnmineraler i planetens jord, dvs järnoxid = rost, och därmed får jorden och dammet på Mars atmosfären att framstå som rödaktig. Vår lille Mars fick namnet Mars eftersom han var den mest rödaktiga av de två bröderna. Hans rödgruppsfärg är buff medan Merkurius rödgruppsfärg är cream. Att lille Mars dessutom skulle få kriga lite mer för att få möjligheten att växa och bli stor hade vi ingen aning om där och då, utan namnen var som sagt ett färgmässigt val.

På bilderna ovan är de båda bröderna en dag respektive en vecka gamla. På den andra bilden ser den uppmärksamme att Mars är mindre än Merkurius. När de var nyfödda skiljde det endast 3g, men allt eftersom dagarna gick syntes en alltmer markant storleksskillnad. Lille Mars var dock hela tiden pigg och åt med en enorm aptit. Och trots att han tidigt åt såväl hö och kraftfoder som grönsaker gick han upp bara ytterst lite i vikt… men trenden var uppåtgående och för att hjälpa honom på traven lite började jag tilläggsmata ett par mål om dagen (dvs inte istället för övrig mat utan som ett extra tillskott i tillägg till). När han sedan dessutom började bli lite oproportionerlig i kroppen med tunna skuldror och bred mage började mina tankar gå åt omogen tarm och jag sökte efter information på nätet. Jag var inte säker på om det var det men ville ändå läsa på lite mer för att bilda mig en uppfattning om jag skulle kunna hjälpa lille Mars eller om han kanske drabbats av ett tillstånd med dyster prognos. Det jag kunde läsa mig till var mer positivt än jag befarade. Det stod bl.a att om man behandlade tillståndet rätt skulle man kunna rädda marsvinet och den rätta behandlingen var fiber. Så jag beslöt mig där och då för att göra ett försök. Så från ca 2 veckors ålder fick Mars nu dagligen Criticalcare blandat med Fortimel för extra energi. Han åt även det med god aptit. Och sakta men säkert började något hända. Hans tidigare så tunna kropp började fyllas ut. Vid 6,5 veckors ålder hade han passerat 300g och var redo att flytta till en av våra vuxna hanar, Crestine’s Eclipse. De har nu bott ihop i ungefär en vecka och trivs mycket bra tillsammans lille Crestine’s Mars och Crestine’s Eclipse. En liten ”krigare” tillsammans med en vuxen marsvinskille som också hade en tuff start i livet som prematur. Två fina överlevare som nu lever tillsammans. Och Mars fortsätter med sin fiberrika kost, så vi förhoppningsvis får se honom växa och bli stor.

En tuff start i livet…

Posted on 9 juli, 20199 juli, 2019 by crestines

På morgonen dagen innan midsommar hittade jag en av mina högdräktiga marsvinshonor i sin bur liggandes alldeles stilla och med kraftig slagsida. Hon hade drabbats av en stroke. Så istället för att hitta små bebisar vid henne möttes jag av detta. Vid första anblick var jag inte ens säker på att hon levde. Men när jag tog upp henne såg jag att hon var vid liv om än mycket medtagen. Väldigt ledsen och rädd att mista både mamma Pretty och barnen hon bar i sin mage, virade jag in henne i en handduk och bar henne med mig . Gjorde iordning en av våra duvtransporter, la henne sedan däri och ställde henne tyst, lugnt och mörkt i hopp om att hon skulle återhämta sig. Sedan hände något smått fantastiskt bara en halvtimme senare. Pretty födde trots sin stroke tre små välskapta bebisar, en pojke och två flickor. Eftersom Pretty var så dålig kunde hon inte ta hand om sina bebisar själv. Däremot fanns jag där. Jag tog bort fosterhinnor och frotterade bebisarna torra samt klippte navelsträngar. Trots sitt kritiska tillstånd var Pretty en fantastisk mamma som lät de små ligga nära och dia plus att hon pratade med dem. Däremot var jag osäker på om och isåfall hur mycket mjölk hon producerade, så jag började tidigt handmata bebisarna.

Tyvärr såg jag inga tecken till någon återhämtning för finaste Pretty (hon kunde varken äta eller dricka själv utan jag hjälpte henne med allt) och de kändes inte värdigt, utan jag tog det svåra beslutet att låta henne somna in. Vanligtvis får våra teddybebisar namn enligt temat gudar/gudinnor, vampyrer och sagofigurer. Men för just denna kullen blev det självklara valet att frångå temat och bokstaven L som egentligen stod på tur och istället namnge dem alla efter sin fantastiska mamma. Bebisarna fick därför namnen Crestine’s Pretty Sweet, Crestine’s Pretty Cute och Crestine’s Pretty Cool. Kullbilder och individuella bebisbilder på dem finns på vår kullsida Kullar 2019. När Pretty så tragiskt hade lämnat oss fick bebisarna en mycket bebis-kär fostermamma Wonder (sonens abypet). Wonder tog hand om bebisarna såsom om de vore hennes egna. Hon erbjöd närhet, putsade och skötte dem små exemplariskt och lät dem även snutta även om det inte kom mjölk samtidigt som jag fortsatte handmata.

De små matades inledningsvis varannan timme första dygnet och sedan glesade jag ut det till tre timmars mellanrum samtidigt som mängden mat successivt ökades. KMR kattungemjölk åt de alla tre med mycket god aptit. Att handmata små marsvinsbebisar är således mer eller mindre ett heltidsjobb de första veckorna. Och eftersom jag jobbar heltid på mitt ordinarie jobb som specialistsjuksköterska inom intensivvård insåg jag tidigt att jag behövde ta hjälp för att tillgodose marsvinsbebisarnas behov av mat var tredje timma. Underbara Marie som har Sockergrynets marsvin har ställt upp och hjälpt mig och Wonder att ta hand om ”Prettybebisarna”.

Nu har bebisarna hunnit bli 2,5 veckor gamla. De äter välling med god aptit och har (äntligen!) så smått börjat smaka hö, gräs och grönsaker. Vi märker att de jämfört med om de diat sin mamma ligger lite efter viktmässigt, i och med att de varit så väldigt förtjusta i just vällingen och att det varit lite trögt att få dem att börja äta annan mat. Men nu är de på gång och vi håller tummarna för att vi ska få behålla dem alla tre. De har också blivit allt mer tuffa och företagsamma. De tar sig fram obehindrat och hänger gärna ut över burkanten och spanar efter mat. Tuffast av dem alla är minstingen Crestine’s Pretty Cool även kallad ”Coolingen” (efter det att min yngste son kallade honom det när jag satt vid köksbordet och matade honom en av de allra första dagarna). Lille Coolingen har vågat sig på konststycket att hoppa från hustaket och vidare upp på burkanten där han spatserar obekymrat. En tuff liten kille!

På bilderna ovan ses Coolingen promenera på burkanten (mitten samt t.h) och en av hans systrar (t.v) hänga över burkanten. Och efter den tuffa och omtumlande starten i livet för dessa små gyllene teddybebisar hoppas vi och håller tummarna för att de nu ska får stanna alla tre.