På morgonen dagen innan midsommar hittade jag en av mina högdräktiga marsvinshonor i sin bur liggandes alldeles stilla och med kraftig slagsida. Hon hade drabbats av en stroke. Så istället för att hitta små bebisar vid henne möttes jag av detta. Vid första anblick var jag inte ens säker på att hon levde. Men när jag tog upp henne såg jag att hon var vid liv om än mycket medtagen.  Väldigt ledsen och rädd att mista både mamma Pretty och barnen hon bar i sin mage, virade jag in henne i en handduk och bar henne med mig . Gjorde iordning en av våra duvtransporter, la henne sedan däri och ställde henne tyst, lugnt och mörkt i hopp om att hon skulle återhämta sig. Sedan hände något smått fantastiskt bara en halvtimme senare. Pretty födde trots sin stroke tre små välskapta bebisar, en pojke och två flickor. Eftersom Pretty var så dålig kunde hon inte ta hand om sina bebisar själv. Däremot fanns jag där. Jag tog bort fosterhinnor och frotterade bebisarna torra samt klippte navelsträngar.  Trots sitt kritiska tillstånd var Pretty en fantastisk mamma som lät de små ligga nära och dia plus att hon pratade med dem. Däremot var jag osäker på om och isåfall hur mycket mjölk hon producerade, så jag började tidigt handmata  bebisarna.

Tyvärr såg jag inga tecken till någon återhämtning för finaste Pretty (hon kunde varken äta eller dricka själv utan jag hjälpte henne med allt) och de kändes inte värdigt, utan jag tog det svåra beslutet att låta henne somna in. Vanligtvis får våra teddybebisar namn enligt temat gudar/gudinnor, vampyrer och sagofigurer. Men för just denna kullen blev det självklara valet att frångå temat och bokstaven L som egentligen stod på tur och istället namnge dem alla efter sin fantastiska mamma. Bebisarna fick därför namnen Crestine’s Pretty Sweet, Crestine’s Pretty Cute och Crestine’s Pretty Cool. Kullbilder och individuella bebisbilder på dem finns på vår kullsida Kullar 2019. När Pretty så tragiskt hade lämnat oss fick bebisarna en mycket bebis-kär fostermamma Wonder (sonens abypet). Wonder tog hand om bebisarna såsom om de vore hennes egna. Hon erbjöd närhet, putsade och skötte dem små exemplariskt och lät dem även snutta även om det inte kom mjölk samtidigt som jag fortsatte handmata.

De små matades inledningsvis varannan timme första dygnet och sedan glesade jag ut det till tre timmars mellanrum samtidigt som mängden mat successivt ökades. KMR kattungemjölk åt de alla tre med mycket god aptit. Att handmata små marsvinsbebisar är således mer eller mindre ett heltidsjobb de första veckorna. Och eftersom jag jobbar heltid på mitt ordinarie jobb som specialistsjuksköterska inom intensivvård insåg jag tidigt att jag behövde ta hjälp för att tillgodose marsvinsbebisarnas behov av mat var tredje timma. Underbara Marie som har Sockergrynets marsvin har ställt upp och hjälpt mig och Wonder att ta hand om ”Prettybebisarna”.

Nu har bebisarna hunnit bli 2,5 veckor gamla. De äter välling med god aptit och har (äntligen!) så smått börjat smaka hö, gräs och grönsaker. Vi märker att de jämfört med om de diat sin mamma ligger lite efter viktmässigt, i och med att de varit så väldigt förtjusta i just vällingen och att det varit lite trögt att få dem att börja äta annan mat. Men nu är de på gång och vi håller tummarna för att vi ska få behålla dem alla tre. De har också blivit allt mer tuffa och företagsamma. De tar sig fram obehindrat och hänger gärna ut över burkanten och spanar efter mat. Tuffast av dem alla är minstingen Crestine’s Pretty Cool även kallad ”Coolingen” (efter det att min yngste son kallade honom det när jag satt vid köksbordet och matade honom en av de allra första dagarna). Lille Coolingen har vågat sig på konststycket att hoppa från hustaket och vidare upp på burkanten där han spatserar obekymrat. En tuff liten kille!

På bilderna ovan ses Coolingen promenera på burkanten (mitten samt t.h) och en av hans systrar (t.v) hänga över burkanten. Och efter den tuffa och omtumlande starten i livet för dessa små gyllene teddybebisar hoppas vi och håller tummarna för att de nu ska får stanna alla tre.